Vargatid - Ett zine för kamp och återknytning till Moder Jord
Ladda ner Vargatid
 nr 1nr 2
| nr3
- - - - - - - - - - - - - - - -
Vad är det dära... vahetere...primi... gröna...ni håller på med? Snabbkurs i anarkoprimitivism!
- - - - - - - - - - - - - - - -
Lite om Vargatid
- - - - - - - - - - - - - - - -




Välkommen till Vargatid!

Vargatid är ett zine för återknytning till Moder Jord. Men vad betyder det? Vad betyder alla ord som vi använder i Vargatid och i andra sammanhang? Orden som vi skriver när vi försöker beskriva vad vi känner och tänker räcker sällan till när vi pratar med varandra och då har vi ändå vårt kroppsspråk och rösten och alla andra sätt att uttrycka känslor på, att ta till. Ännu svårare är det att uttrycka sig i tryckt text. Alla som någon gång deltagit i en diskussion på ett forum på nätet eller läst ett e-mail vet hur svårt det är att skriva och hur lätt det är att missförstå varandra. Så låt det vara sagt, att det som står skrivet i detta zine bara är en liten försmak på vad vi verkligen vill berätta för dig som läser.

Själv känner jag så ofta att jag inte själv vet vad som försiggår i min innersta kärna, att jag inte har kontakt med vad jag verkligen känner.  Bara ibland, när förutsättningarna är de rätta, kan jag låta känslorna av obegränsad kärlek till mina barn och mina kära, de enorma vidderna av förundran över livets magi och det avgrundsdjupa hatet för allt som  förstör det jag älskar, skölja över mig i vågor. Det är när jag känner att datortangenterna är på min sida, när jag kommer upp i puls i löpslingan, när jag lyckas få till det med täljkniven precis som jag vill ha det och när jag sitter i en skog som är så tyst att jag hör mitt eget hjärta slå. Men det händer så sällan. Alltför ofta styrs mina dagar av måsten och tvång, i större eller mindre omfattning. När jag känner att jag är låst, fast och inrutad behövs det mycket för att jag ska kunna återkalla minnet av de där stunderna; ljudet av min älskade när hon sover bredvid mig; mina ungars busiga fnitter när de storögt hittar på ett spännande hyss och vet vilken reaktion de kommer få från oss. Man rör sig i ett segt mörker, med drömmarna fast förankrade i hoppet och minnet. Jag vill inte leva så, jag vet hur det känns när man verkligen lever. Du vet också hur det känns, men du skulle säkert beskriva det annorlunda jag gör, det är som minnet av hur man kände som liten, när världen växte varje dag och man aldrig kände sig begränsad.

Vi som skriver i Vargatid tillhör de galnaste av de galna. Vi går runt i villfarelsen att allt inte är som det ser ut att vara. Vi inbillar oss att människan inte alls är skapelsens krona, utan bara en hårlös apa som hamnat snett i historien och egentligen bara finns till för att leva lyckligt och inte mer med det. Vi tror på fullt allvar att det som skolorna lär ut som Historia, de senaste tio tusen åren av mänskliga misstag och upptåg, egentligen bara är ett sidospår från något fantastiskt som började för tre miljoner år sedan och som kanske aldrig kommer ta slut. Tokigt, eller hur?

Det finns tusentals saker som talar för att människan kommer att gå under. Men det finns ändå fler saker som talar för att vi kommer att åter igen kunna vara en fungerande del av det magiska kretslopp som nu har nästan fyra miljarder år på nacken. Kemisterna kallar det utbyte av gaser och sockerarter, biologerna kallar det för näringskedjor och ekosystem, de kristna kallar det för guds-lilla-moralövning-innan-domedagen och liberalerna kallar det för historiens slut. Som vanligt har ingen av dem rätt, men alla har snuddat vid kärnan och gör att jag blir allt säkrare på detta: det finns inget öde, vi är varelser som rör oss i ordning och kaos samtidigt och vad viktigare: var vi kommer ifrån, vart vi ska och varför vi finns är inte lika viktigt som vad vi gör här och nu.

Vargatids teman är vidsträckt. Vi rör oss över det som skulle kunna kallas ämnen och discipliner, men som ju självklart bara är glimtar av allt det som omfamnar oss dagligen – livet. Vi inspireras av anarki och anarkism, feminism, insurrektionalism, klasskamp, ekologi, sociologi, biologi, evolutionspsykologi, arkeologi, radikal antropologi, berättelser och sagor, myter och historier, kulturer som fungerar och tusen andra saker. Vi är gröna anarkister, anarkoprimitivister, feminister, djupekologer, antifascister, naturnördar, soffpotatisar, älskare, hatare, mammor och pappor, barn, flator och bögar (och vissa skiter helt i titlarna). Vi vill växa vilt och vi vill krossa allt det som omöjliggör ett liv helt i samklang med allt levande runt oss. Det vi skriver är kanske fel imorgon, eller mer rätt än vi förstod idag. Allt ligger i våra händer – att lita till hoppet är att göra sig passiv. Inget är politik men allt är politiskt. Vi vill lära oss leva livet till fullo och göra det möjligt för alla jordens varelser att till fullo vara sig själva, vilket den nuvarande mänskliga civilisationen närapå omöjliggjort.

Vargatid dyker upp när det är färdigt, garanterat långt efter deadline. Ibland tror vi att vi skriver på det sista numret, men det kommer alltid att finnas stoff till ett till. Vi tänker från och med nästa nummer skriva på mer sammanhållande teman, men med ett brett perspektiv. Har du texter eller idéer som du passar in under rubriker som Överlevnadskonst & Urslöjd, Motstånd & Metoder, Självhelande & Andlighet, Framtidsvisioner, Berättelser & Sagor, så tveka inte – kontakta oss.

Vildväxande hälsningar,

Loke Vildrote
för Det Vildväxande Kollektivet